söndag 20 januari 2013

I - I Kapitel 1

Hoppande från sten till sten på min fars uppväxtställe Fransborg träffades jag sommaren 1949 av en mystiskt väntande huggorms  skarpa ögonblick. Men  som genom ett under, i den överraskande närkontakten till ett chockmagiskt jättesprång förlängd och
-höjd luftfärd,  slapp jag krossa ormhuvudet under min häl eller huggas av dess gifttand.

      Ett par veckor senare gick jag mitt på vägen mot byn. Samman med mamma som bett mig om sällskap på söndagspromenaden.  För att följa Maj-Britt, som varit en av Alebos servitriser över sommaren, en bit på hemväg.  Hon var i artonårsåldern. Mycket trevlig. Alltid gladlynt kvick i rörelserna och uppskattad av mamma för sin godmodiga tjänstvillighet.
      Dett sinnelaget anade jag att hon utvecklat som avväpnande styrkerustning mot andras kanske ibland sneglande blickar. Och ihop med sin mot omvårlden nästan jämt glatt leende mammas undertryckta sorg. Ty Maj-Britt kom från en familj vars ganska stora syskonskara drabbats av mörk tragedi. Bara en syster, hon själv och en bror - de tre yngsta - hade utvecklats fullt normalt. De andra var idioter, som det då kallades i bygden. För livstid avlägsnade från de sina: intagna på anstalt eftersom de ansågs så gravt utvecklingsstörda att de ej var kon-taktbara. Så berättades för mig om dem. En gång, kanske två. Därefter hörde jag dem aldrig nämnas.

      Vi närmade oss Ryenbacken upp ur Alebodal där de två gamla stenar står som lär vara gränssättande minnesstoder efter ett  krigsslag här mot danskar för länge sedan. Då begreppet Sverige ännu var okänt. I de tider då såväl vänner som fiender till Småland gärna kom sjövägen. 
     Bakifrån hördes från Sunnerskogsbacken det växande oljudet av en motorcykels ihoppressade hästkrafter.
Mor Elsa och Maj.Britt 1949,
i rummet innanför serveringsgången.
Jag styrde stegen ut mot vägrenen till höger, för vid skolans terminsstart nyligen hade min klass trafikundervisats och noga lärt att där måste man gå. Ivrigt pratande drog sig samtidigt mamma och Maj-Britt mot vänster vägkant. 
      Några steg senare kastades jag huvudstupa snett framåt och slog skallen i den hårda grusvägen. Omkullvräkt av motorcykeln som framfördes av äldste sonen till Mjöhultsbonden. Han, namnad Magnus, åstadkom stor följdverkan över utvecklingen av mitt liv när han hastigt, och lite nybörjarnervös som dominerande mc-trafikant, beslöt att den här ungen skulle köras förbi på sin högersida. Det skulle bli rätta sidan för sådan manöver först arton år senare.
      Då han fartglad närmade sig vid betesvallarna, på den fram till oss tre utsiktsfria, svagt kurvade raksträckan från Alebo allé, hade jag redan stadigt gått några meter längst ut till höger på vägrenen.
      Men han var  en beslutsam yngling som tänkte att när han kom riktigt tätt inpå, då skulle den där flickan nog bli skräckslagen av det allt aggressivare mc-dånet. Säkert skulle hon begripa sitt bästa och springa över till mor sin. Så han försökte pressa sig förbi på insidan, vid den med en lång trästör inhägnade betesvallen.  Alltför långt ut på den ojämna vägrenen ville han förstås inte styra, med risk att dra ner stängselstören och köra omkull med den fina motorcykeln. Ungar var det ju inte så noga med. Räknades inte riktigt, enligt vad han undermedvetet inpräglats.  I alla  fall måste de lära sig. Skulle absolut inte hålla till på egen kant.
Mona och jag trehjulscyklar 1942 vid trästöringärdade
betesvallarna där jag 1949 mc-slogs i backen,nära den
vita villan till vänster,längre fram i vägvängen.
      Egen kant... På den fastnade jag för resten av livet - och hade nog redan före denna våldshändelse olycksalig drivits dit eller glad stortrivts där. Ibland.
Magnus i Mjöhult, bror till ljuslagde Hans som jag dittills på avstånd svärmat lite för, fick aldrig böta.      Såvitt jag vet. Nej, skadestånd med ersättning för sveda och värk blev det aldrig tal om. Trots att Allan Polis, sedan han utrett och förhört oss, inte kan ha dragit annan slutsats än att  jag var den enda inblandade i olyckan som betett sig uppmärksamt och laglydigt. Jag hade till och med sagt till mamma och Maj-Britt att de gick fel: måste komma med mig till högersidan. Men de var så inne i sitt samtal att de tyckt att allt annat verkade oviktig – och det fanns ju, som vanligt,  gott om plats för fordon mitt i vägen.
     När det hände gallskrek mamma, så att det i mina minneskamrar ännu skallar i Alebodal och ut över sjön. Mig hade hon ju fått till tröst i stället för dödfödde bror Sven: jag fick på inga villkor dö. Lång bortifrån tycktes modersångestens röst eka inom och runt mig. Där jag föll i motorcykeldånet kallades jag till fortsatt liv av det där ihåligt ihållande skriket och reste mig genast från väggruset. Det kändes som om jag med ens flyttats in  i overklighetens ekoland medan jag mycket lugnt, lugnande, sade:
     - Det var inte så farligt.
     Motorcyklisten Magnus, som åkt en sväng tillbaka för att fråga hur det gick, såg då lättad ut.
Han gasade sedan på lite extra mot uppförsbacken och gränsstoderna, så  lika gravstenar, för att fortsätta till byn och sitt  ärende där.
     Men mamma såg att min blick verkade tom, liksom död. Sade hon senare.
     Stelt, som en hårt uppskruvad docka, gick jag med in till vitmurade villan Solhem vid olycksplatsen, där min vän Monas farförtäldrar Ester och Erland Danielsson bodde. Härifrån ringde mamma byns taxichaufför som strax anlände och körde iväg med oss.
     Mitt jag kom ett par gånger till sig, i korta blinkar av halvklarnat medvetande som jag först långt efteråt kunde återkalla, liksom övriga minnesbilder av den dagen. Men jag slocknade totalt på väg in i taxin. Kanske tålde jag inte bullret från bilhuvens innandöme. En tid framöver hade jag svårt att tåla motorljud, alldeles särskilt från plågsamt traumatiserande motorcyklar som dånande for förbi mig. Jag svimmade därvid mer än en gång och kom illamående till sans med svår huvudvärk. En gång i Lövdala, med huvudet i knäet hos Berit Ohlins snälla mamma, som skyndat fram när hon såg mig segna till marken mitt i kamratklungan.

Vår sjukstuga från 1896, här ombyggd. På 2000-talet nedlagd: sedan hyreshus. 
     Lite senare den söndagen vaknade jag på sjukstugans gröna undersökningsbrits, medan jag våldsamt kräkte upp mazarinerna som jag fått till förmiddagskaffet innan vi gick hemifrån. Det var mina älsklingskakor, men jag kväljdes och kunde inte äta sådana på många år efter olyckan.                                                     

    Doktor Sigge stod vid min sida. Jag hade fått en hjärnskakning och borde försöka ligga ner, sade han. Skulle hålla mig så stilla som möjligt och måste stanna kvar  på sjukstugan en tid.
     Ivar Sigge var en duktig provinsialläkare. Han utförde även blindtarmsoperationer och andra småingrepp på denna sjukstuga som utgjort hans revir från början av 40-talet. En humoristisk glimt tycktes ständigt ligga på lur i de ögonen. Han var då, 1949, i 50-årsåldern och gift med en tyska vid namn Alice. Vars extremt närsynta syster - den alltid vänliga och mot omvärlden leende Elsie Hoffman - sammanbodde med dem i den stora vitrappade läkarvillan bredvid sjukstugan. De var barnlösa.
Doktorsvillan med här dolda sjukstugan på sin andra sida och närmast på
bilden kyrkoinfartens stora vårdträd - före vägbreddningen på 1950-talet.
     Mamma ansåg att Ivar Sigges skämtlynne var alltför lättsamt och oförenligt med doktorspondus. Hon tyckte bättre om doktor Thelander. Så länge han levde och verkade anlitade vi vid behov alltid honom. Han hade  efter pensioneringen privatmottagning i sitt vackra hus vid torget. Det var målat i ljusgrön förgton.
    Utom vid rutinerna i folkskolvården och i behandlingen för denna hjärnskakning mötte jag doktor Sigge bara ytterligare en gång.
    Det var hösten 1958 då jag efter Odettes födelse bodde hemma i Alebo några veckor. En dag låstes jag, liksom, över bröstet: av svår värk. Kunde mödosamt ta bara mycket korta andetag,
    Medan jag väntade i mottagningens mellanrum öppnade doktorn dörren för patienten som han just undersökt, en flicka från Sävsås, och sade till henne:
    - Din reumatism har gett med sig, du behöver ingen spruta i dag. Adjö med dig!
      Det blev min tur och jag försökte berätta hur svårt det var att andas, hur ont det gjorde.
    - Så bra, då får  jag användning för den här sprutan, som låg och väntade på min förra patient, sade han. Och hade innan jag hunnit fatta det vid mitt ena skulderblad ränt in en ovanligt stor sprutas kraftfulla innehåll.
    Den gjorde verkan, bröstvärken släppte. Återkom inte.
    Först ett tiotal år senare erfor jag liknande attacker med värkande andnöd. Allra värst var det en gång när jag höll på att flytta: jobbade på dagarna och hade i över en vecka packat och städat om nätterna. Kedjerökande. Detta var ett av de tillfällen när jag trodde att jag dog.
     Då hade jag inte tid och tillfälle att söka doktor, men det släppte efter någon timme, eller två-tre.... Senare beskrev jag denna smärtsamma andnöd för en granne som var läkare. Han sade att det varit hjärtattacker: varningssignaler från kroppen att jag måste varva ner, ta det lugnare.
  När min blick först gled över det här
fotot i nykomna hembygdsårsskrif-
ten för 2012, hajade jag till. Tyckte
att det var min far. Snarlik, men pap-
pa bar  inte vit rock. Är Ivar Sigge.
     Min skoldoktor hade jag ingen mer kontakt med och jag skänkte honom nog knappt en tanke förrän han dog några år senare. Det var när mina barn var ganska små, år 1968 medan vi bodde  i Västerhaninge. En natt då hade jag en märklig dröm, i annorlunda stämningsläge än jag tidigare varit med om och som jag vaknade av. I drömmiljön stod doktor Sigge vid en ängsgrind, möjligen på väg in till en ganska vildvuxen tomt - och ut från en välordnad trädgård. Han dröjde tvekande; såg sig noga och liksom förvånat omkring. Verkade ovanligt allvarlig, så som jag aldrig sett honom; i tungsint ensamhet, rentav sorgsen. När våra blickar möttes lyste han igenkännande upp i sitt vanliga ögonglittrande leende. Han öppnade och gick igenom grinden: kom emot mig. Närmade sig hastigt för att hälsa - då jag just vaknade.
Några timmar senare fick jag telefonsamtal från mamma som berättade att kyrkklockorna ringt för doktor Sigge; hans död om natten hade kommit plötsligt, varit oväntad.
     Jag visste att han några år varit pensionerad men hade inte hört talas om att han skulle varit sjuk. Inte mamma heller, sade hon när jag berättat om min dröm.
     Både hon och jag fann det vara högst märkligt att han kom till mig i denna dröm just den natt när han dog.
     1999, året då mamma dog och jag tidvis bodde i Unnaryd för att oftare kunna vara hos henne på sjukstugan, berättade jag en gång om denna dröm vid kaffebordet. En av sjuksköterskorna sade då att det stämde, att Ivar Sigges död kom  oväntat för hans omgivning.   
   
Tillägg 2010: Dåsande, i ett tillstånd mellan sömn och uppvaknande, upplevde jag en gång - år 2010 - mig själv som drömflygare.
Drömlandet Venezuela.
 Som mirakulöst upprymd luftflygare över stort blått hav såg jag Sydamerikas nordostkust dyka upp under mig. Min drömkropp styrde ner mot den färgstarka landmassan - mest i grönt men genomfluten av blå flodband. Till ett inlands-område där ''jag visste” att doktor Sigge nu finns ”i livet efter det detta”. Innan jag hunnit landa vaknade jag i min säng. Sedda lokaliseringen i drömmen var ännu en så extraordinär och manande tydlig upplevelse att jag genast steg upp och slog upp norra Sydamerika i min stora kartbok.
    Det visade sig vara till Venezuela som flygdrömmen fört mig - till en flod, eller ett område, vid namn Unarebo! (Att jag drömskt växlade in Vän- istället för Ven- som förled i detta lands namn är ju lätt begripbart. Men jag hade aldrig förr närstuderat dessa trakter i en atlas eller bok, tidigare inte hört talas om det geografiska namnet på min dröms magnetiska fllod eller landområdet nära den.)
     Är en verkligt vänlig Unnarebo till doktor nu verksam uti annan dimensions bokstavliga Unarebo..? Undervisande genom drömsynt  och minnesgömd grindöppning även mig, om annat land, ett vänrike  på  
   Byar och bostäder på vatten kallas palafitos. Till dem härleds nam- 
   net Venezuela, som betyder ''Lilla Venedig''- minnesväckt hos Ame-
   rigo Vespucci när han på 1500-talet utforskade  nya landområden.    
   Än mer vattenrika än Unnaryd.- och utan fina doktorsvillor, men 
   med underbart väna vänhus...
vår sfäriskt rundade jord. En vattenrik ort som frodigt      skapas med grönskande liv.
     Senare har jag utan framgång sökt efter floden eller området Unarebo i flera kartböcker och även på Internet. Men jag har bara kunnat finna det i den stora världsatlas jag genast  hade närmast till hands, av de två som jag ännu har här hemma.
                                                              *  *  *

      Efter olyckan blev jag kvar så pass länge i sängen på sjukstugan, och som konvalescent hemma, att jag missade den genomgång i bråkräkning som lärarinnan Elsa Johansson - min mammas namne som ogift - gjorde med min klass av Unnaryds B-formfolkskola.
       Förut hade jag trivts bra på räknetimmarna, men efter den där mc-olyckan  blev de till en stor plåga.  Ingen hjälpte mig att komma ifatt de andras kunskaper. 
Ernst 7 år, finlädd av  fastrarna
 för älskad farmors begravning.
      Mamma bad en gång min fem år äldre syster Ulla att visa mig bråkknepen, men hon hade inte tid. Tillade senare att detta borde jag fråga lärarinnan om, fastän hon nog visste att det var omöjligt: jag var vid denna tid Elsa Johanssons favorit-mobboffer. 
     Då vidtalades pappa att hjälpa mig med det i räkneläxorna som jag klagat mycket över att inte begripa. Fader Ernst var ju ännu duktigare på att räkna än Ulla. Ett rent geni på siffror och räknande, enlligt mamma. Och hans yngre halvsyskon hade berättat att han ofta gav dem läxhjälp, särskilt i räknekonsterna. Aldrig mig.
      Kanske hyste han  självhat, av komplex från sina hårdast upplevda barndomsstunder. Som ibland sökte avreaktion på mig: hans flickpegelsjälv. 
      Nu bara stod han bredvid mig framför mammas finsekretär en stund och såg på talet jag ställt upp i den blåa räkneboken.  Sedan skakade han på huvudet och sade kraftfullt:
      - Den som inte själv kan räkna ut hur det talet ska lösas, den ska heller aldrig gå omkring och skryta med hur dkuktig hon är - kan inte yvas över sig själv. För utan räknande klarar man sig inte långt här i livet – allt hänger på det!
      Och så gick han. Den dagen hade han visst råkat dricka ett par öl för mycket: kommit i en sinnesstämning som fick honom att känna för maktdemonstration.
     Han tänkte nog återvända en stund senare, för att se om jag efter riktig eftertanke lyckats lösa talet. Något kom väl emellan, så att han glömde det. För min far var, vanligen,  en mycket vänlig och ibland nyktert gladlynt själ, men en som blivit alltför hårt fostrad av ett omedgörligt öde. 
      Eller så var det med honom som jag ibland erfarit gällande mamma - och mig själv. Som om något vidun-derligt mystiskt, större och långt mer oförsonligt, tog över och bestämde tungans budskap...
      Jag frågade honom aldrig mer om hjälp, inte med någonting. Till vardags var han ibland så tyst och allvarlig, eller inbundet tungsint, att man  lätt  kände sig lite bortstött. Särskilt under vinterhalvåren runt 1950 då det vanliga jobbet i smedjan minskade och Bertil Smed som chef skaffat nyarbete där med väldiga järnstycken: slags väldigt skrot som skulle omvandlas.
     Det var med detta som pappas egna händer tungt släggade och hårt slaghamrade sönder hans örontrum-mors känselludd - hastigt förstördes hans hörsel under dessa år vid halvsekelskiftet. Säkert fick han också svåra känningar i form av ömsom gnisslande eller molande värk och susande tinnitus. Men hjälp mot yrkesskador var på den tiden okänt begrepp. Han ville aldrig ha hörapparat och gick inte till doktorn ''i onödan''. 
 Pippi-maskerad i Ale-
 bo, med  klassen 1955.
      Ibland fick han mig att känna mig illa till mods. Inte minst därför att mamma ofta påpekade hur lik honom jag var. Sin åsikt om hans i hennes ögon karaktärssvaga egenheter delgav hon mig ofta lågmält, så att bara jag hörde de små syrliga kommentarerna. Kanske trodde hon sig på så sätt kunna motverka viss lathet och andra negativa särdrag som jag ärvt, enligt hennes onda aningar.

                    ***

      Komplexfylld balanserade jag sedan, år efter år, runt gränsen till underkänt i matematikens sköna konst. Oftast under. Det ställde till mycket problem för mig, trots att jag ärvt min fars fenomenala siffersinne och memorerings-förmåga. 
      Jag såg fram emot att äntligen slippa mattelektionernas vånda, på Halmstadgymnasiets humanistiska linje. Men nästan så långt kommen fick jag inte fortsätta ”skolandet” längre. Det sades mig att detta vore orättvist mot min syster som fått nöja sig med ett par folkhögskoleår i Värnamo.
Bredvid  Berit och framför Ing-Britt och
 Anne-Marie våren  1955  på klassutflykt.



    Allan Fredriksson, som tycktes se mig som nästintill genial
     elev  i  svenska. och historia.  Här har en gloria hamnat i fritt
läge    i göteborgsk utflyktsbåt, t.  h- om vår gymnastik- 
       lärare, den militäriske eleganten Evaldsson - direkt kommen 
           från Koreakrigets
 38:e breddgrad och dess soldattrimning.
      I stället  följdes rådet från en journalist på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, Allan Fredriksson, som sades vara konvalescent  efter en hjärtinfarkt och cirka 1955 vikarierade som svensk- och historielärare i Hylte samrealskola.   
      Han uppmärksammade  mig mycket - fick mig att känna mig som hans favoritelev och ansåg att jag måste bli journalist.

   Ballongprydd  och med
  realexamensmössa 1956.
  Nedan  fotomodellerar
   jag ihop med Margare-
   ta Lindberg.




 

Men självklart 
På FamiljeJouenalen 1956.
tänkte han sig mig till att börja med som student. Och visste inte att ett till vardags ganska dolt men väsentligt  ”del-jag” i mig redan hunnit     utvecklas till en ego-ömhudad och allvarlig enstöring. Det ofta framfusiga och yt-skummande journal-istyrket kände jag inte alls för men njöt av skrivandets fantastiska lustvärld sedan  ganska tidig barndom.

Romantiska paret och babyn som pryder väggen
     är inte mitt idolverk utan min rumskamrats. 
      Fantasilevande författarroll var vad jag hoppades  på,  via en elller annan inledande yrkesom-väg.
 I stället, något brådstör-
tat, sattes jag i Häls-ingborg till lärlingstjänst i förströelseindustrins ide-aliserande och skandalom-susade veckopressvärld. Som kombinerad redak-tionskontorist och journalistvolontär.
       Jag som var så allvarlig att jag ibland kände mig som dödens eländiga lammunge. Och som, sedan något år, slutgiltigt tyckt mig ha övervunnit film-stjärnors och andra kändisars glättade värld. 
        Starkoddersgatan 5 i Råå vid Hälsingborg där jag sommaren 1955 och 1956-57
        bodde hos trädgårdsmästaren Cedergren. En plantskola med jättestor kyrko-
        gård till närmaste granne. Genom den gick jag i djupt grus till spårvagnshåll-
        plats f v b jobbet - och till badstranden. Jag bodde i hörnrummet på andra vä
       -ningen där fönster och dörr till liten balkong står öppna. T H om om elstolpen
        syns  grenar av japanskt körsbärsträd, som stod i blom när jag flyttade in.

                                      * *  *

       Tidigare hade föreställningen att min mor på något sätt kunde ses som underlägsen andra mammor förefallit mig otänkbar. När nutiden rörde sig runt 1950 hade hon allt oftare börjat återvända till att prata om sådana komplex.
       Det verkade som om hon tiggde om att jag skulle säga något riktigt övertygande, som för gott utplånade sådana otillräcklighetsidéer hos henne. Uppriktigt försökte jag kväll efter kväll  formulera mig mycket väl men hade visst bara sårat henne, så att hon blev ännu ledsnare.
 
 Unnaryd-Jälluntoftaemblemet
 Formgivet 1947 av vår doktor 

 Thelanders konstnärsdotter 

 Ingrid efter ett gammalt väg-
 märke för Hultbyarna på
 Sunnaryd-Odensjövägen
        - Går ut och går lite, sade jag när mamma i sina nattförberedelser hunnit så långt att hon vek upp täcket och tog fram kvällsboken, gärna av Alice Lyttkens eller Vilhelm Moberg, med läsecirkelns grå skyddspärm över fantasieggande omslaget. Hon gick upp i arla morgonstund och lade sig tidigt varje kväll, runt åttadraget. Sommartid. Då brukade jag ta lilla ekan och ro ut  i den kvällsmjuka tystnaden. Satt där nära ön mitt ute på sjön.
      Ur Unnens vatten fick jag emellanåt indirekt svar, kan-ske från ett högre medvetande inom mig själv. Som gjorde klart att fastän jag inte var ”som alla andra”, och aldrig kunde räkna med att bli det fullt ut, skulle jag ändå kunna uthärda livet. Inte alltid måste jag känna mig så här gammal och konstig inombords.  Dödstung, då och då..  
      Innerst inne trodde jag att jag redan var död och levde i livet efteråt. Att det nog var färdigdött för min del. Döden verkade för mig vara ”bara” en illusionströskel som jag då och då snubblat över – eller framför. Sedan hade jag rest mig upp och fortsatt som om inget, eller nästan ingenting,  hänt. Kanske på väg i en ny värld, i stort sett lik den förra…
      Bara det blir riktigt intressant, tänkte jag. Spännande. Vilket för mig var, och ännu är, samma sak. Även om livet skulle bli sorgligt och tråkigt på olika sätt ville jag ha det som just mitt liv.
     Om det bara blev intressant! Och i kamp för det skönt goda och sanna och rätta, förstås….
      Mamma och pappa såg jag som ett par ibland ganska vilsna medmänniskor, som inuti fastnat och förvrängts en aning.
      Beroende på att de haft det så svårt som barn, och just därför upplevde jag dem delvis som mina barn – mer än mig själv som deras. Stundom ingav de mig främlingskänslor. Bortbytingsidéer. 

      När jag tänkte efter kom jag underfund med att det var för att jag kunde se dem som stora barn som jag inte sällan tyckte att jag i dem hade världens bästa föräldrar. Hur invecklat och svårt det än blev för mig; därför att de var just sådana som de var. Och haft det som de haft det. För annars vore ju jag inte jag – och hur negativt jag än såg på mig själv visste jag att jag befann mig i en unik utvecklingsprocess. Ville faktiskt inte byta med någon annan utan vara just den jag var och skulle bli. Med de mina. Utan teaterkulisser, i verkliga livet.
Jag hade försökt beskriva det där för mamma när hon jämfört sig negativt med andras mammor, men haft svårt att finna rätt ord. Hon blev visst bara än mer sorgsen. Tog det som kritik, hur jag än sade det.
Stjärnor börjar glimta och glimma...
       Satt där, kanske ett kvarts tusendes kvällar av mina dalande barndomsår. I tystnaden mitt ute i sjön på andra sidan Lycksalighetens ö, ibland hitom, medan mörkret tätnade.
       När stjärnor blänkte i vattenytan hände det att  djupets svårmod under mig mildrades till svartmjuk sammetsro, genomspunnen av molnsjok med guld- och silverstråk som återgavs ovanifrån. Det gav mig frid. Så rodde jag hem, gick till  sängs och sov lugnt.
       Alla spöken var borta sedan en tid. I stället hade dagens verklighet blivit till en mara, medan jag forskade i och försökte förstå de fluktuerande ondskeaningar som jag mötte. Spöket hade blivit jag själv. 
       Har därefter förblivit mest bara skuggande reflektionen: medan jag stor del av livet  befann mig isolerad i det utan-förskap som jag länge kämpade mot.

       Och emellanåt lät Gud/Världsanden  mig få känna det som om jag var ett gott och gladlynt spöke. En då och då andra glädjande glad ande som ofta trivdes även  i egna sällskapet. 
 Likt min far.


Hundkäx
 - ganska kers- o kirskållik...
Tillägg år 2010:  Med tiden lärde jag mig, av engelske 1700-talspoeten och mystikern William Blake, ”se hela världen i ett sandkorn och evigheten i en vild blomma”. 
      Samt att bästa gudstjänststället är ett ”alehouse”.  I ett sådant brukade han ölande söndagssamlas med vännerna, för statskyrkokritisk evighetsbegrundan.
     Kanske är han en av de unnande andar (till att börja med från vettet spökskrämmande…) som jag upplevde under mina Aleboår. i skepnad av positiva eller l prövande hjälpväsen och idégivare.
Sandkorn i mikroskop  förstorade x 500.
http://www.dailymail.co.uk/sciencetech/article-2011471/Pictures-sand-Close-photographs-reveal-incredible-beauty.html.
      Mamma och pappa var bekymrade, för när jag skrevs ut från sjukstugan sade doktor Sigge att man ofta fick dåliga nerver efter en sådan där hjärnskada. Blev nervklen. Och jag hade ju i flera år redan varit inte bara omåttligt spökrädd utan över huvud taget rätt nervös av mig. En orolig typ. Emellanåt uppenbart tungsint.
     Jag förbjöds att under de närmaste månaderna gunga och hoppa, inte heller fick jag springa så fort jag ville. Förmåddes lugna ner mig. Min viltlekande barndom hade fått ett brått slut. Bäst så kanske. I stället blev jag en storslukare av böcker, samt av seriehäften och romantiska veckotidningar. Tröståt därtill en hel del godis. Fick rentav glupande aptit på dylikt: kunde jag inte på annat sätt få tag på choklad eller jordgubbar så snattade  jag för att tillfreds-ställa tungans lystna smaklökar.


Mona med i Alebo endagsgammal Birco,
vid granhäcken planterad mellan våra
grannhem1938:
jämngammal  med Mona och mig.
     Frampå höstkanten över-raskade mina föräldrar mig med en hundvalp. Birco. En ljuvlig liten collie. Mest guldfärgad med storvulet vit krage och bringa.  Likaså vita var ben och tassar. Jag blev överväldigad; kunde aldrig tänka mig att jag skulle få en hund. Mamma hade förklarat varför det var omöjligt: man kunde inte runt grytor och bunkar ha en svansande hund bland oss som gick köksvägen på ett pensionat. Fick räcka att en eller annan gäst ibland medförde hund som jag emellanåt fick passa och rasta.
       En dag när jag kom från skolan satt han ändå där och väntade, i ''Lilla matsalen'' som efterhand fått salongs-karaktär. På pallsitsen som av mamma broderats i mjuka pastellfärger. Framför den ljusa sekretären - nyligen köpt, liksom pallen av björkträ: handgjord och lysande av polish, med ömsom mörka och ljusa bitar inlagda längs kanterna.
  Möbeln gick i samma färgnyanser som min hårt rasförädlade hund och var ett verk av byns konstsnickare, den tuberkulosdrabbade Manfred på Jansberg. Gift med Stina som vi om somrarna hämtade underbara jordgubbar hos och som alltid gav godvikt i kartongerna.
      Den ljuvliga collievalpen ”skrattade” mot mig när jag öppnade dörren och snodde snart i lekar kring mina fötter. Vi upplevde många glädjestunder ihop: den följande vintern gjorde Birco hela familjen mycket lycklig. Men han blev svårt illamående av bilåkande, måste hela tiden försöka stå ut. Var ändå särdeles ivrig att få följa med, så orolig att vi skulle lämna honom ensam igen. För det hände en gång .
      Som omvärldsnyfikna upptäcktsresare åkte vi ofta på biluflykter, de där sista vintrarna då vi inte hade vårt lilla pensionat öppet året runt. Upplevde trevnad i samvaron: kunde njuta av livet och de erövringsnya landskapen runtom oss.
      Pappa tog inte körkort förrän 1947, det året han fyllde 43. När han klarat det köpte vi en olivgrön V8-ford av 1939 års modell. Dess förre och förste ägare var en respektingivande bruksdisponent i Lidhult som lät oss behålla hela raden full med internationella klubbnålar vilka fästs över vindrutan. De fick mig att känna det som om vi nästan åkt  jorden runt i den bilen.
 
   Bildfynd: framtill snarlik vår Ford V8-39 .Som var vackert
  olivgrön och glänste  i lacken som här, när jag putsat den.
      Jag fick följa med när vi hämtade detta vårt första bilunder, oerhört stolt över min far. För säkerhets skull fick jag sitta i baksätet: stornjöt underbar doft av olja och damm 
Vid premiärturen från Lidhult framfördes bilen i över 30 kilometers fart nästan hela vägen, vilket jag skrytaktigt berättade  när vi kom hem.
       Ofta städade och putsade jag den. Ibland gav jag mig också på gästernas bilar - fick dåligt samvete och kände mig som biltjuv när de sedan gav mig en slant för det; jag hade iklätt mig förstulen strålglans medan jag polerade deras ögonsten som i dagdrömmen tillhörde mig. Stod ju där och lockade som lyxigt åtråvärt attribut i nimbuslystna egoägandets ljuva känsla för besittnings-rätt. I eller utanför vårt garage som, granne över halvvägg med vedboden, doftade starkt av bark, trä och jordgolv -  nu inmängt i spännande olja och bensin.
       I bilstallet: vägg i vägg med mitt hemlika lillstugetjäll, i motsatta gaveln till gårdslängans hemlighusända.
Glad Birco på visit i Monafamiljens gröngräs.
 T h granngranhäcken. I bakgrund skymtar sjö
 och växthus under Aleboallén i lövprakt

       Det var en klar och kylig  höstdag som vi lämnade Birco ensam kvar hemma när vi åkte iväg på sön-dagstur. Han lycka-des öppna dörren till stora matsalen, som efter krigsslutet ett par år tidigare byggts till och blivit större med blankmedelsdoftande parkettgolv och dubbelkopplade fönster. Gardinerna hade han högt hoppande nästan helt slitit till trasor. Tuggande och kloande. Under förtvivlans skallande tjut.
         - Stackar'n, sade då mamma och pappa i mun på varandra. Han har varit alldeles ifrån sig här hemma. Tur att han inte fördärvade den nya målningen på dörrarna... Vi kan köpa nya gardiner. Detta ligger i hans natur: instinkten driver honom till att söka hålla oss samlade.
Mina trevliga och snälla föräldrar blev 1947 lyckliga och stolta bilägare.
Under vinterhalvåren med tid och råd till mångmila upptäcktsfärder.

         Sedan fick han alltid följa med när vi som hel familj for i väg. Satt där i baksätet ivrigt sniffade efter frisk luft i fönsterspringan. Ibland fick vi stanna, när han visade att han omöjligt kunde hålla sig från att kräkas länge till.
        Birco var verkligt fin, hade stamtavla från kenneln i Reftele som jag genast visades så att jag kunde begripa vad det betydde. På sätt och vis var han finare än jag. Senare lärde jag att Birconamnet står för en ordform av björk. Som i Birka, Birgitta och Britta. Det betyder ljus. Även ljusöppning, glänta; liksom en samlingsort/tingsplats eller fäfälla som har röjts fram ur skogsmörkret, sades det. Så det var onekligen ett välfunnet namn, eftersom collierasen lärts att samla fårskock och annat fä åt sin herre.
       Manfolk i byn kallade  sin älsklingsdryck bir men jag försökte aldrig bjuda Birco på pilsner, fast jag ibland retade honom för att vara en ölko i alebo. Lyckligtvis blev inte heller jag begiven på starka dryckers flyktfrämjande egenskaper. Varken hemma eller i ett  ”alehouse” -  då eller senare. Jag har rökt cigarretter som en borstbindare men kände aldrig behov att glädjeyras med hjälp av spirituosa eller andra droger. Det jag ibland ändå prövat på av dylikt är lättöl och vin, det senare har jag mest blivit trött av. Och så uppiggande kaffe förstås - och te. Medicinska behandlardroger förledde mig aldrig till fortsatt beroende. 
      Uppvuxen vid en sedan långliga tider brukad önske- och hälsobrunn har jag naturligtvis förkärlek för kylfriskt och välsmakande vatten - bara vanligt vatten...
Ljuvligt friskt och lagom kyligt vatten - härligt för alla...